Jag skulle kunna skriva mitt namn, jag skulle kunna skriva min adress och mitt telefonnummer.. men jag väljer att inte göra det. Varför? Jo, jag vill kunna skriva av mig och vara anonym, även ifall ingen läser.

 

Idag känns det som att hela jag ska sprängas i bitar. Små små bitar som man sedan måste samla ihop och försöka fixa igen. Men grejen är den, att även om du sätter ihop delarna igen kommer det alltid finnas ett ärr. Ett ärr som kommer påminna mig om det, det som hände. Alltid. För all evighet. Du kan acceptera, men aldrig glömma.

 

Jag har så mycket outtalade tankar i mitt huvud som bara vill ut.. och hela mitt hjärta är fyllt med en saknad som gör att det känns som att både det och hela min kropp bara ska explodera. Jag har ångest nu - fryser och är varm om vart annat. Jag orkar inte ha det så mer, jag vill slippa det nu. Men mest av allt vill jag ha en kram. NU.